Äntligen!
Dag 2:
Vaknade upp på brandstationen. Göran hade fixat hotellfrukost åt oss. Buffé med både det ena och andra. Inga fel!
Dagen innan hade jag varit väldigt noggrann med att fråga om det verkligen fanns någon pump som kunde pumpa upp mina däck, då man var tvungen att ta ur lite luft varje kväll. Ja, hade Göran svarat. När vi sedan på morgonen skulle pumpa luft i däcken tycktes det inte funka. Göran, teknikern, försökte på både det ena och andra viset. Tillslut verkade ventilen lite instabil och efter att ha tagit hjälp av hela besättningen av brandmän fick vi inse att slangen gått sönder…
Det var bara att börja kränga av däcket och byta slang. Tur att jag hade övat några gånger innan! När den nya slangen var på plats fick Göran slita för att få däcket hårt med handpumpen. Ja, vi har nog aldrig sett honom slita så hårt. Hårt blev även däcken och vi kunde tacka för oss och trampa vidare medan Göran och hans kollegor skulle ut i spåret och springa! Att vara brandman är tydligen som att vara på fysläger året om.
Natten hade varit ostabil med regn och både åska och blixtrar. När vi började lokalisera oss ut Vänersborg duggade det lite, men det dröjde inte länge förens vi skulle vara ganska så genomvåta av allt regn.
Regnet gav med sig längs vägen och cyklandet gick faktiskt över förväntan för att vara dag 2. Lite oroade hade vi varit för hur det skulle kännas i sittdelen. Kläderna torkade förvånansvärt bra och det kändes skönt att vara igång. Vi pratade även mycket om hur långt vi hade cyklat dagen innan, ja, vi var stolta över oss själva.
Vi närmade oss Såtenäs och inte helt oväntat såg vi ett plan i luften. Aldrig tidigare ar varken jag eller Lina sett en sådan uppvisning. Planet gjorde loopar och svängde och hade sig, häftigt!
Ungefär 17 kyrkor senare var vi framme i Tun. Tog oss en kisspaus på en liten lanthandel. Där fick vi bland annat höra att vi var och cyklade på en av Sveriges finaste motorcykelled. Den var fin. En bra väg att cykla på med andra ord.
Efter några mils cyklande, 6,5 för att var exakt, var vi framme i Lidköping. Där planerades dagens lunchstopp. Det blev nog en av de godaste hamburgarna jag någonsin ätit! En riktigt grillad och god från Scan! Mums :) I Lidköping passade jag även på att leta upp en cykelaffär för att köpa en ny slang, så jag var fullt utrustad igen.
Satte oss mätta och belåtna på cyklarna igen och trampade på. Det blev en turistupplevelse när klättringen på Kinnekulle började, det sägs ju vara ett mycket populärt turistmål. Och klättring blev det. Vägen gick upp, upp, upp, upp, sedan ytterligare lite uppför. Något som verkligen fick oss att hålla humöret uppe var tanken att efter varje stigning kommer det också gå nedför. Och visst gjorde det de.
Vi rullade nedför den till synes oändliga backe. Hade polisen stått nedanför hade vi kanske åkt dit för fortkörning (39 km/h på en 30-väg). Vi tog verkligen Hällekis i en grisblink. Hann liksom aldrig riktigt uppfatta vad det var för ort.
Alla dessa gula pilar vi sett i backen, ungefär sen Grums, hade vi funderat på ett tag och förstod att de måste ha med Vänern runt loppet att göra. Vi frågade på lite olika ställen och ingen tycktes veta, men vi fick en del teorier, vissa bättre än andra. I Tun trodde de att det var några Amerikaner som hade målat dem för de brukar återkomma år efter år och cykla. Nja... det kändes kanske inte så troligt, men okej, bästa gissningen för idag. Priset tog ju ändå gubben på Kinnekulle.
Gubben - ”Ja jag cyklade från Lidköping igår och såg dem. Det måste vara för att man skall hålla sig på höger sida för att inte kollidera i hög fart”
Jag – ”Det är inte för det där motionsloppet då? Vänern-runt? Vi har följt dem nu ett bra tag.”
Gubben – ”Nej, det är för att man skall hålla till höger för att inte kollidera i hög fart”
Ingen idé att diskutera där kände vi utan cyklade vidare och insåg att det var vår teori som stämde. Fast man vet aldrig, det kanske är unikt med att cykla på höger sida endast Vänern runt så de behöver ha markering för det? Nej, det är inte alltid lätt.
Vägen som fortsatte var landsväg. Landsväg innebär kyrkor och Lina kom på att deltagarna i motionsloppet måste vara religiösa, Så många kyrkor som det fanns efter den vägen.
Att komma till Mariestad, 13 mil senare från Vänersborg, var nästan som att vara framme. Nu visste vi att det var ca 2 mil kvar till Töreboda. Och 2 mil är ingenting mina vänner när man cyklat 13.
De gula pilarna svängde uppåt medan vi fortsatte rakt. Med en dags etapp på 14,7 mil var vi äntligen framme! Wiktorsson tog varmt emot oss och lagade jättegod mat. Vi är enormt tacksamma till både henne och Göran som lät oss bo hos dem och servade oss.
Vi somnade skönt med tanken att imorgon var det sista dagen på hela resan och det var bara att trampa hemåt :)
