Bättre sent än aldrig!
Nu har det hunnit lägga sig lite. Vi klarade det! 48 mil på cykel!
Ska jag erkänna var jag riktigt nervös i söndags. Nästan så att jag fick ångest för att vi skulle ge oss ut på okänd mark och på farliga vägar. Jag kunde ändå inte ställa in, nu var det för sent. Jag hade varit för uppe i allt planerande att jag glömde bort att det faktiskt skulle bli en resa av allt. En liten önskan inom mig hoppades på att Lina skulle dra sig ur. Men så blev det inte och gud vad glad jag är för de!
Vi skulle ge oss av strax efter kl 7 på måndag morgon. Det blev kvar i 8 efter att mamma hade varit hem och hämtat kamerabatteriet som jag hade glömt!
När vi cyklade bort mot Norstrand fick man ett lyckorus i kroppen. Nu var vi äntligen påväg! Det kändes nästan lite overkligt och inte kunde man förstå att vi skulle komma hem två dagar senare och på den tiden avverkat ett varv runt Vänern.
Det kändes nästan lite löjligt att behöva stanna i Vålberg för att gå på toa. Åker man t.ex. till Göteborg är det väl knappast Vålberg man stannar i. Avståndet är liksom inte tillräckligt långt, men med cykel blir det de.
När vi kom till Slottsbron efter många om och men (cyklade fel efter Vålberg, inte lätt att bedömma avståndet så där i början, men inget vi dog av), skulle vi ut på det som skulle bli den värsta sträckan på hela resan. Den knappa kilometern mellan cykelbanan och Preem-macken. Med räcken på båda sidorna var det bara att sätt huvudet i backen och trampa, fy så läskigt!
Sedan blev det en riktigt fin tur på lugna vägar, dock ganska backiga, men efter varje uppförsbacken väntar väl en nedförs? ;)
När vi kom 8 km innan Säffle fick vi ge oss ut på stora vägen. I början var det lite otäckt men det blev bättre med tiden. Jag hade planerat vägen så att vi skulle få cykla så lite som möjligt på stor väg, även om det ibland skulle krävas viss omväg var det värt de.
Vi skulle passera Eds kyrka och jag såg en man jag tänkte jag skulle fråga om vi var långt ifrån. Jag frågade honom om Eds kyrka. Han pekade 30 meter bort och sa "jaa..det är den de". Åh! Om jag bara hade använt synen!! ;)
Trots att vi åkt i några timmar och det var dags för lunch i Säffle var det svårt att förstå att vi skulle vidare på cykel ner till Vänersborg. Det var dock roligt när folk såg att det stod "Vänern runt 2010" på min reflexväst och frågade lite hur lång tid det skulle ta och hur långt det var. Jag tror minsann alla vart imponerade. Fick även kommentarer "ja men ni är vana cyklister va" Och när vi svarade nej reste de på ögonbrynen ännu mer :)
Jag och Lina satte betyg på alla mackar och ställen vi stannade på, så här blev resultatet fram till Säffle.
Vålberg 4/5 toasters
Slottsbron 3/5 toasters
Säffle 2/5 toasters
Betygen grundades i trevligthet, fräshhet, snällhet och snygghet!
Vägen därefter blev mest landsväg, landsväg och landsväg! 1,2,3,4,5,356 kyrkor! Helt otorligt vad många kyrkor vi såg! Det intressanta var att alla låg på vänster sida av vägen, hm..hur kom det sig?
Det började skymma lite tillslut och inte ens nu kunde man fatta att man hade suttit hela dagen och trampat på en cykel! Man får också en helt annan avståndsbedömning när man är ute och cyklar så där. När det stod "Vänersborg 19" blev vi helt överlyckliga, då var vi i princip där!! Men hur många tycker inte att nästan 2 mil är långt att cykla? Det var det verkligen inte nu!
Mer än underbart var det också att komma till Vänersborg och passera bron. Då pumpade adrenalinet i kroppen ännu mer!
Väl framme på bransstationen träffade vi vår alldeles egna brandman Göran och en oteknisk snubbe som nog aldrig sett en kamera ;) Göran tyckte inte vi var värst fräsha så han visade oss snabbt ducharna. Efterlängtat!
Nu minsann dög vi! Han bjöd på mat, pizza, sen satt vi och hade en trevlig kväll innan det var dags för sängen :)
Vi skulle få bo i bunkern på brandstationen, även tidigare boende för Kanadas landslag, känn på den ni ;) Vi frågade Göran ifall vi skulle höra om det gick något larm, nej, svarade han lugnt. När vi kom ner till och började göra oss iordning för att sova slocknade helt plötsligt ljuset och en reservlampa började tändas. Sedan kom ljust tillbaka och lampan släcktes och det tjöt som aldrig förr!
Hjälp vad gör vi nu?! Dessutom trodde vi att vi var själva på hela brandstationen eftersom vi inte hade sett några andra på ett tag. "Ring Göran" sa Lina i panik. Sagt och gjort och han bara skrattade när jag berättade att det tjöt. Han som lovat att det skulle vara tyst och lugnt. Men han skickade iaf en kille på det så vi fick tillslut vår skönhetssömn. Nästan...
...ni vet precis när man ska somna så kan man rycka till? Jag var precis på väg att somna och drömde att jag cyklade (konstigt) när jag helt plötsligt tappade styret. I ren panik försökte jag fånga det och kände hur jag höll på att falla av cykeln. I samma ögonblick vaknade jag, helt anfådd och livrädd :P Ojoj! Cykling har farliga bieffekter!
fortsättning följer...
Ska jag erkänna var jag riktigt nervös i söndags. Nästan så att jag fick ångest för att vi skulle ge oss ut på okänd mark och på farliga vägar. Jag kunde ändå inte ställa in, nu var det för sent. Jag hade varit för uppe i allt planerande att jag glömde bort att det faktiskt skulle bli en resa av allt. En liten önskan inom mig hoppades på att Lina skulle dra sig ur. Men så blev det inte och gud vad glad jag är för de!
Vi skulle ge oss av strax efter kl 7 på måndag morgon. Det blev kvar i 8 efter att mamma hade varit hem och hämtat kamerabatteriet som jag hade glömt!
När vi cyklade bort mot Norstrand fick man ett lyckorus i kroppen. Nu var vi äntligen påväg! Det kändes nästan lite overkligt och inte kunde man förstå att vi skulle komma hem två dagar senare och på den tiden avverkat ett varv runt Vänern.
Det kändes nästan lite löjligt att behöva stanna i Vålberg för att gå på toa. Åker man t.ex. till Göteborg är det väl knappast Vålberg man stannar i. Avståndet är liksom inte tillräckligt långt, men med cykel blir det de.
När vi kom till Slottsbron efter många om och men (cyklade fel efter Vålberg, inte lätt att bedömma avståndet så där i början, men inget vi dog av), skulle vi ut på det som skulle bli den värsta sträckan på hela resan. Den knappa kilometern mellan cykelbanan och Preem-macken. Med räcken på båda sidorna var det bara att sätt huvudet i backen och trampa, fy så läskigt!
Sedan blev det en riktigt fin tur på lugna vägar, dock ganska backiga, men efter varje uppförsbacken väntar väl en nedförs? ;)
När vi kom 8 km innan Säffle fick vi ge oss ut på stora vägen. I början var det lite otäckt men det blev bättre med tiden. Jag hade planerat vägen så att vi skulle få cykla så lite som möjligt på stor väg, även om det ibland skulle krävas viss omväg var det värt de.
Vi skulle passera Eds kyrka och jag såg en man jag tänkte jag skulle fråga om vi var långt ifrån. Jag frågade honom om Eds kyrka. Han pekade 30 meter bort och sa "jaa..det är den de". Åh! Om jag bara hade använt synen!! ;)
Trots att vi åkt i några timmar och det var dags för lunch i Säffle var det svårt att förstå att vi skulle vidare på cykel ner till Vänersborg. Det var dock roligt när folk såg att det stod "Vänern runt 2010" på min reflexväst och frågade lite hur lång tid det skulle ta och hur långt det var. Jag tror minsann alla vart imponerade. Fick även kommentarer "ja men ni är vana cyklister va" Och när vi svarade nej reste de på ögonbrynen ännu mer :)
Jag och Lina satte betyg på alla mackar och ställen vi stannade på, så här blev resultatet fram till Säffle.
Vålberg 4/5 toasters
Slottsbron 3/5 toasters
Säffle 2/5 toasters
Betygen grundades i trevligthet, fräshhet, snällhet och snygghet!
Vägen därefter blev mest landsväg, landsväg och landsväg! 1,2,3,4,5,356 kyrkor! Helt otorligt vad många kyrkor vi såg! Det intressanta var att alla låg på vänster sida av vägen, hm..hur kom det sig?
Det började skymma lite tillslut och inte ens nu kunde man fatta att man hade suttit hela dagen och trampat på en cykel! Man får också en helt annan avståndsbedömning när man är ute och cyklar så där. När det stod "Vänersborg 19" blev vi helt överlyckliga, då var vi i princip där!! Men hur många tycker inte att nästan 2 mil är långt att cykla? Det var det verkligen inte nu!
Mer än underbart var det också att komma till Vänersborg och passera bron. Då pumpade adrenalinet i kroppen ännu mer!
Väl framme på bransstationen träffade vi vår alldeles egna brandman Göran och en oteknisk snubbe som nog aldrig sett en kamera ;) Göran tyckte inte vi var värst fräsha så han visade oss snabbt ducharna. Efterlängtat!
Nu minsann dög vi! Han bjöd på mat, pizza, sen satt vi och hade en trevlig kväll innan det var dags för sängen :)
Vi skulle få bo i bunkern på brandstationen, även tidigare boende för Kanadas landslag, känn på den ni ;) Vi frågade Göran ifall vi skulle höra om det gick något larm, nej, svarade han lugnt. När vi kom ner till och började göra oss iordning för att sova slocknade helt plötsligt ljuset och en reservlampa började tändas. Sedan kom ljust tillbaka och lampan släcktes och det tjöt som aldrig förr!
Hjälp vad gör vi nu?! Dessutom trodde vi att vi var själva på hela brandstationen eftersom vi inte hade sett några andra på ett tag. "Ring Göran" sa Lina i panik. Sagt och gjort och han bara skrattade när jag berättade att det tjöt. Han som lovat att det skulle vara tyst och lugnt. Men han skickade iaf en kille på det så vi fick tillslut vår skönhetssömn. Nästan...
...ni vet precis när man ska somna så kan man rycka till? Jag var precis på väg att somna och drömde att jag cyklade (konstigt) när jag helt plötsligt tappade styret. I ren panik försökte jag fånga det och kände hur jag höll på att falla av cykeln. I samma ögonblick vaknade jag, helt anfådd och livrädd :P Ojoj! Cykling har farliga bieffekter!
fortsättning följer...
Kommentarer
Trackback
